Att hålla sig frisk i en infekterad värld.

Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska säga det, hur jag ska bemöta det. Jag vet bara att jag blir så himla arg. Alltså verkligen arg, vill slå sönder allt i min väg arg. Arg för att jag ser, hör och läser om det så ofta, dagligen. Arg för att det inte blir bättre utan sämre. Människor är sjuka överallt. Kanske är det för att jag jobbar i den bransch som jag gör, kanske är det därför jag ser det så ofta. Men om jag ska vara ärlig så har jag vetat om denna sjukdom och sett den dagligen sedan jag var 10 år. Kanske uppenbarade den sig för mig så tidigt för att jag gick på en högpresterande skola, en musik- och dansskola. Danseleverna kollade sig i spegeln varje dag under danslektionerna och försvann mer och mer. Musikeleverna pressade sig själva till perfektion och pressades ihop tills de knappt syntes längre.

 

Jag blev aldrig sjuk och jag hoppas att jag aldrig blir sjuk. Men världen vill att jag ska bli sjuk. Varje dag säger den åt mig vad jag borde göra, hur jag borde se ut, vad jag borde äta, det vill säga inget alls eller en burk kvarg ”mums”. Jag förstår varför så många blir sjuka, jag förstår det verkligen. Världen säljer ju in det till oss precis varje dag. Det är det som gör mig så arg, för det är ju uppenbart att det är svårt att bli frisk (och hålla sig frisk) när världen berättar att smalhet är receptet för framgång och lycka. Men det som gör mig allra argast är att jag inte vet hur eller vad jag kan göra för att hjälpa till, för att få det att försvinna.  

 

När jag gick i nian sa min kompis, som hade varit sjuk länge men som precis blivit frisk, till mig att hon tyckte det var skönt att jag visade att man kunde äta godis mitt i veckan. Att jag gjorde det utan att bry mig- för att jag ville, för att det var gott. Hon tyckte att det hade hjälpt henne. Det gjorde mig så himla glad. Och det är det jag vill göra med den här bloggen också, visa att det inte spelar någon roll, man är som man är och det är bra, bäst. Allt i världen som säger att man inte duger är skit och borde avgå.

 

I min plånbok har jag ett citat som är oerhört bra, jag har skrivit det här förut men det tåls att upprepas. ”Om vi bara ville bli lyckliga så vore det lätt. Men vi vill vara lyckligare än andra människor och det är nästan alltid svårt för vi tänker att de är lyckligare än de verkligen är”.

 

Beckmans 2013

Nu har det varit extremt och otroligt tyst här från mig under en veckas tid. Så här kommer en liten redogörelse i text över vad jag har sysslat med under den här väldigt stressiga veckan. 

Fredag 17/5

Jag inser att jag vill söka till Beckmans. Jag fyllde i anmälnings formuläret i April mest på skoj men nu bestämmer jag mig för att söka. Det är en vecka kvar innan arbetsproverna ska in, hela sex uppgifter är det (5 uppgifter som skolan har kommit på och den sista uppfgiften är valfri, man ska visa saker man gjort innan osv) och jag börjar där och då. Eller ja, det hade ju varit drömmen.  

 

Lördag 18/5

Jag vaknar pigg 09.00 trotts himla sen och väldigt festlig fredagskväll. Klär på mig kläderna fort som attan och åker in till stan för att köpa allt material som behövs för att skapa lösningen jag har kommit på till den första uppgiften. När jag kommer hem vid 12 fattar min kropp att jag har varit ute dagen innan så jag somnar i soffan, väldigt produktivt. Vaknar, tänker att nu jävlar ska jag börja!! Men jag går och ser The Greate Gatsby på bio istället (sjukt bra film!!)

 

Söndag 19/5

Ringer till min mamma och säger "jag tänker att jag vill göra arbetsproverna men när jag sätter mig vid datorn så bara gör jag de inte". Då säger hon att jag kanske inte vill det här så himla mycket trots allt. När hon säger det känner jag bara att DET VILL JAG VISST!! Så jag sätter mig med proverna och slutar inte förrän klocka slår 01.30. Det är 5 dagar innan allt ska in och jag har fortfarande inte en endaste uppgift klar. 

Måndag 20/5 

Jag har fått upp något slags supertempo, jobbar snabbt på jobbet och går sedan hem och sitter med arbetsproverna tills klockan blir 01.30 igen. Äntligen är den första uppgiften klar. 

 

Tisdag 21/5

Jag har en föreläsning i skolan som jag måste gå på för jag måste nämligen bli klar med hela mitt typsnitt en vecka innan alla andra, för jag ska ju åka till London. Så hela 5 timmar går åt till det, himla slöseri med tid känns det som. Jag är helt hyperaktiv när jag är i skolan, som en hög smurf ungefär, kan inte sitta ner på stolen när jag väntar på hjälp utan måste stå upp och hoppa lite på stället (obs överdriver ej). När jag kommer hem inser jag att jag bara har sovit ca 12 timmar på 4 dygn så jag går och lägger mig tidigt. Två uppgifter är klara. 

 

Onsdag 22/5

Uppgift 3 påbörjas och jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra. Sitter och skissar, tänker, funderar. Noll framgång. Sedan får jag en idé och börjar illustrera men när jag ska ta in allting i datorn går det fel. I mitt stressmode öppnar jag alla filer i photoshop först innan jag tar in dem i illustrator vilket leder till att bilderna ser ut som skit. Jag försöker rädda det och undrar varför, varför blir det fel!? Klockan är 22.00 och hela dagens arbete har gått åt skogen och jag funderar seriöst på att ge upp hela den här himla arbetsprovsskiten. Men sedan slår det mig, jag har inte tagit in filerna i illustrator!!!! Så jag gör det och hinner nästan klart med uppgift 3 lagom till 01.30 (tydligen är det klockslaget min maxpunkt, kan ej producera efter det). 

 

Trosdag 23/5

Två uppgifter kvar, två dagar kvar. Skulle fungera, om det vore så att jag visste var sjutton jag skulle göra. Men det vet jag såklart inte. Uppgift 4 löser sig i alla fall och jag hinner klart med den under torsdagen även fast jag måste åka till skolan i några timmar och redovisa det där typsnittet som jag inte är nöjd med. Men uppgift 5, en kampanj för läkare utan gränser som dessutom ska samla in pengar till dem. Hur. ska. jag. lösa. det. Jag tänker tills jag blir blå och får till slut en idé precis innan jag somnar. Fyra uppgifter är klara. 

 

Fredag 24/5

Börjar med den sista uppgiften men jag är inte helt nöjd med idén och utförandet av den blir faktiskt inte bra. Man ser på uppgiften att tiden har tagit slut för mig. Innan klockan blir 16.00 måste jag hinna ut till skolan för att skriva ut alla arbetsprover, för efter det kommer jag inte att komma in (jag har glömt bort koden till mitt kort). Väl i skolan börjar jag att skriva ut alla uppgifter på A3 papper. Men då bestämmer sig skitdatorn för att skriva ut allt i A4-format på ett A3papper och ungefär där rök alla pengar jag hade på mitt "skriva ut kort". Jag har pengar för att skriva ut ca hälften av uppgifterna så jag testar på olika datorer och till sist hittar jag en som skriver ut allting rätt. Då har jag 20kr kvar på kortet och biblioteket där man fyller på med pengar är stängt sedan lång tid tillbaka. SKIT. Men sedan kommer jag på att jag har massor med snälla gamla klasskamrater så jag smsar till dem och får deras loggin och kan skriva ut alla filer, så Matilda och Lisa om ni läser det här TACK IGEN!

 

Lördag 24/5 

Fixar ihop alla dokument och postar iväg hela lilla arbetsprovet på posten och imorgon åker jag till London!!

 

Snart får ni se hur alla uppgifter såg ut också, lovar!

 

För tjugo år sedan.

Idag är det prick 20 år sedan jag fick en alldeles egen lillasyster, lyllos mig!! När vi var små gjorde vi precis allting tillsammans, men jag var nog lite jobbig, ville vara för mig själv och göra saker på mitt sätt och gärna vara ensam om just det sättet (hade jag en grön tröja så skulle bara jag få ha en grön tröja på mig osv). Jag fattade ju inte att Johanna ville äta samma smak på glassen som mig jämt bara för att hon tyckte om mig så mycket. Jag hade världens största fan utan att jag visste om det själv. Nu är det jag som är ett fan, hon är så himla bra min syster förstår ni. Hon bakar så mycket och så fina saker att alla jämt tror att allting är köpt på lyxbutik fast i själva verket har hon skapat allting själv. I höstas flyttade hon ensam till London som nittonåring, bara för att prova (så himla modigt!!) det hade jag aldrig vågat. Grattis världens bästa syster <3, på lördag ses vi och på söndag åker vi till London! JAG ÄR SÅ TAGGAD!!!



Världens sötaste femåriga Johanna!


Här är jag 6-5 år och johanna 2-3 år! Grattis igen Johanna, du är bäst! 

Att dela eller inte dela.

Birthday cake

Denna veckas mest spridda bild. 

Jag har ett problem med mitt flickr-konto, eller jag vet inte om det är ett problem. Det som har hänt är att min statistik har skjutit i höjden. Det är inte 100, 1000 eller 10 000 personer som hänger inne och kollar på mina bilder utan 37 650 personer. Av dessa personer så favoritmarkerar ca 1 procent av dem mina bilder och den procenten sprider sedan mina bilder ut i cyberspace via sina olika tumblr konton. Det leder till att mina bilder blir delade på tumblr like cRaZy. Men ingen besöker min blogg. Ingen vet att det är jag som tar bilderna. Jag får ca 0% credd men 37 750 views och 1500 reblogs på varje bild. YEY vad rik jag blir på det! Inte. Så, hur ska jag göra tycker ni? Stänga av funktionen som gör att det går att dela mina bilder? Eller bara låta allt jag gör spridas som pesten på internet? 

 

Om att inte ge upp.

Igår sprang jag en mil utan att stanna. Det var min chefs idé, han kallade

det friskvård att alla på jobbet skulle springa kungshomlenrunt. Let´s agree

to disagree som man brukar säga i amerikatt. Igår kväll somnade jag tidigt

pga helt slutkörd och idag har jag ont i hela kroppen för att ja, jag sprang

ju en mil utan att stanna (obs. åt cheez ballz till frukost innan, kanske inte

en jättebra grej att göra). Ett alternativ hade ju varit att gå

kungsholmenrunt som vissa andra smarta personer gjorde, men jag ger ju

inte upp. Jag hade tänkt att springa hela loppet utan att stanna så då

gjorde jag det. Ett annat alternativ hade ju varit att träna veckorna innan

istället för att vila sig i form. Jag har liksom inte fattat innan igår hur

omfattande det där personlighetsdraget med att jag inte ger upp är. För jag

tänker att jag ger upp ganska ofta, men jag ger nog upp väldigt mycket

längre fram än vad alla andra gör (det vill säga när allt är över och det finns

ca 0% chans kvar till att lyckas med det jag försöker med). 

Två sprutor, sex stygn och en väldigt yr Emelie.

UntitledUntitledUntitled

               Klicka på bilderna för källa. 

 

Två sprutor, sex stygn och en timme senare är det över. Jag är helt utmattad för hela timmen det tog spände jag mig, hade handsvett för första gången i livet och såg hur mina knogar vitnade för att jag höll mina egna tummar så himla hårt. Nu får jag inte göra någonting, inte bära någonting, inte duscha inte träna. Det jag får göra är att äta alvedon och vila. Jag glömde att fråga om det går lika bra med ipren för paracetamol, som det är i alvedon, hjälper aldrig för mig.

 

Sjuksköterskans mobil ringde två gånger under tiden och läkaren sa att det såg ganska bra ut under mitt skinn. Vadå ganska? Och så himla äckligt att han grävde under mitt skinn. Mest äckligt var ljudet av grävandet och när jag kände hur det drog, liksom hela jag rycktes med när han ryckte bort delar av min rygg.

 

Nu är jag trött, smått äcklad och förskräckt. Jag hoppas att jag aldrig, aldrig behöver operera mig eller ens sy minsta lilla stygn till. 

Det som är skrivet är skrivet och livet är livet.

September

September

 

Idag gick jag vilse på söder. Jag skulle till Mariatorget men jag hamnade bland gamla hus som tyngdes ned av murgröna. Runt varje gathörn sken solen, septembersolen. Jag gick med bestämda steg mot ingenstans. Jag tänkte att någon gång måste det ju ta slut, någon gång hittar jag fram. Jag kom aldrig dit jag skulle, jag kom längre fram. Det tog lite tid och jag kom lite sent men jag kom längre fram än vad jag hade tänkt mig. Kanske blir det så med livet också, om jag har tur. Om jag bara går och kämpar på så kommer jag nog fram någon gång. Kanske inte dit jag hade tänkt mig, men fram kommer jag i alla fall. 

 

När det blir som man tror men inte som planerat.

\"BELOW\"Kara\"Bowerbirds\"

Klicka på bilderna för källa. 

Idag hände det igen, det som inte fick hända. Men jag visste hela tiden att det skulle bli så. Kanske är jag lite intuitiv eller så är jag bara väldigt pessimistiskt (jag vill tro att det lutar åt det förstnämnda). Idag skulle jag ha åkt till käkkirurgin och opererat bort en tand som är lite i vägen. Kommer ni ihåg hur arg och ledsen jag blev förra gången när det blev inställt? Nu skrattade jag bara. För jag visste. Jag visste hela tiden att de skulle ringa och ställa in, jag skrev det till och med på twitter 5 minuter innan de ringde. Ibland vet man bara. Jag borde nog börja lita mer på min magkänsla. Jag tror tanden får sitta kvar i min mun. Nu och för alltid.  

När det inte blir som man har tänkt sig.

\"You

Klicka på bilden för källa. 

 

Jag har alltid tyckt att de som gråter när de är arga är lite smått konstiga. Jag har liksom inte förstått hur det kan bli så, är man arg så är man ju arg. Men idag hände det mig. Jag kan inte riktigt förklara, jag var liksom så otroligt arg och besviken att jag inte kunde få ut orden för då började jag gråta. Det gick inte att öppna munnen utan att en tår rann ner för min kind. Jag var (och är fortfarande) så arg över det jag försökte berätta, så besviken.  

 

Idag skulle jag ha vart hos käkkirurgen. Jag skulle ha opererat ut en tand som gör det svårt för mig att äta och gapa och allt sådant som inte ska vara svårt. Tre timmar innan jag skulle ha legat i operationssalen ringer de och säger att de inte kan genomföra operationen, de säger inget mer, bara det. Sen frågar de om en ny tid, ”när är du i Västerås nästa gång?” säger tanten bakom luren. För hon vet att jag inte bor i Västerås, hon vet att jag har åkt hit bara för det här.  Jag svarar att jag är här i juli och hon bokar en ny tid. Vi lägger på och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det jag har oroat mig för hela veckan, förberett mig för, min mamma tagit ledigt från jobbet för att kunna hämta mig från sjukhuset för, har någon precis blåst bort med bara ett litet telefonsamtal på två minuter.

 

Jag är så otroligt arg. Så arg för att jag inte får avbokatiden 3 timmar innan operationen utan att få betala en straffavgift på 500 kr. Så arg för att de kan göra så mot mig utan att ens be om ursäkt. Så arg för att jag har varit rädd helt i onödan. Så arg för att jag ska dit igen och dra ut min himla tand fast jag egentligen aldrig mer vill ha något med dem att göra. Så arg för att jag känner mig så himla dum som blir så arg när det egentligen är en småsak. Men just nu skiter jag fullständigt i det där sistnämnda. För idag hatar jag käkkirurgi och allt vad det heter. 

Konsumera mera.

\"a

Klicka på bilden för källa.

 

När jag kollar på min lilla klädstång som hänger i mitt flickrum får jag en känsla av sorg. Jag tänker på hur mycket pengar det är som hänger där. Hur mycket av mina pengar det är som bara hänger ensamma på en galge och aldrig får användas längre. Tänk så hade jag struntat i att köpa den där klänningen, vad hade jag gjort för pengarna då?

 

Alla kläder har såklart använts och har ett fint minne med sig men fortfarande, ska inte kläder användas tills de trillar sönder? Blir för små eller för stora? Jag behöver verkligen inte några kläder, inga alls. Hela byrån är full i mitt flickrum och garderoben i Stockholm svämmar över den med. Och ändå köpte jag en jeansjacka igår. Det enda jag verkligen behöver köpa är strumpbyxor, det är en förbrukningsvara för mig. Inget annat behöver jag.

 

När jag pratar om det här med kläder kan jag lika gärna ta upp och erkänna hur många skor jag har. Det är många. Sjukligt många. Jag har inte ändrat skostorlek sedan jag var 13 vilket har resulterat att inget har kastats på så länge ungefär. Kanske att jag har kastat mina första converse för att de verkligen bara var trasor. Men mina pumaskor i mocka finns säkert kvar på vinden. Hur illa är det inte? Varför har jag så många skor? När jag hittar ett par skor som jag tycker om har jag på mig dem varje dag tills de faller sönder, som conversen gjorde när jag var 14, jag gör fortfarande så. Egentligen skulle jag bara behöva ett par skor som jag verkligen älskade. Och det har jag ju, flera stycken till och med. Så varför köper jag nya?

 

Nu när jag är student är det inte speciellt svårt att låta bli att lägga ned pengar på kläder, jag har helt enkelt inte några pengar att lägga ned. Ändå gör jag det, minst 500 kr i månaden spenderar jag på kläder. Det är inte alls mycket, jag vet, men jag behöver ju precis ingenting, vilket gör att det faktiskt är mycket pengar.

 

Jag vet inte alls vart jag vill komma med det här mer än att jag vill börja tänka efter mer. För vad behöver jag egentligen? Jag skulle så mycket hellre ha sparat 500 kr i månaden det senaste året och haft pengarna nu att åka utomlands med eller på festival. Istället sitter jag i mitt flickrum med kläder jag inte ens tycker om längre.

 

Hur tänker ni kring konsumtion? 


Emelie heter jag och un velo betyder en cykel på franska. Jag tycker om fotografi, glitter, mönster, färg och internet.

För hemligheter och samarbeten når ni mig här:

emelie.norstrm@gmail.com


bloglovin bloglovinbloglovin

Mitt instagramflöde.

Veckans mest lästa artiklar

Fredagsprofilen: Chloé SchutermanMåndagskollenKärlek med Forni